Louis Marcoussis, formerly Ludwik Kazimierz Wladyslaw Markus or Ludwig Casimir Ladislas Markus, (1878 or 1883, Warsaw -- October 22, 1941, Cusset) was a painter and engraver of Polish origin who lived in Paris for much of his life and became a French citizen. After studying law briefly in Warsaw he went to the Krakow Academy of Fine Arts, where his teachers included Jan Stanislawski and Jozev Mehoffer. Moving to Paris in 1903, he spent a short time at the Academie Julian under Jules Lefebvre. The first time a painting of his was shown in a major exhibition was at the Salon d'Automne in 1905, and over the next quarter-century his work was shown in many other important exhibitions, in particular at the Salon des Independants and the Tuileries. He drew cartoons for satirical journals, as he had earlier in Poland. In Paris he needed to earn his own living, and also took on other drawing and illustration work. In the cafes of Montmartre and Montparnasse he got to know Apollinaire, Braque, Degas, Picasso and many more artists and writers. It was Apollinaire who suggested Markus' French name, Marcoussis, after a village not far from Paris. Impressionism influenced his early paintings, but from about 1910 he was part of the Cubist movement alongside other avant-garde painters like Picasso, Braque and Juan Gris. His work was shown in exhibitions in many European cities and in the US. In 1925 he had his first solo exhibition in Paris. As well as painting still-lifes and musical instruments in the Cubist manner, he also produced portraits, views of Paris, and images from the Breton seaside. From 1930 onwards, he concentrated on printmaking and illustration, including work inspired by Apollinaire's Alcool, Tzara's Indicateur des chemins de cœur, and Éluard's Lingeres legeres and Aurelia. In the late 1930s Marcoussis collaborated with Spanish surrealist Joan Mire and taught him etching techniques. He also taught at the Academie Schlaefer. In 1913 he had married Alice Halicka, a painter who came from Krakow. Their daughter Malene was born in 1922. Marcoussis served in a Polish company of the French Foreign Legion from 1914-1919. He became a French citizen, while also staying in touch with Poland, both personally and professionally. He did not generally talk about his Jewish ancestry, and his family had converted to Catholicism, but today Marcoussis is often described as a Jewish artist. After Nazi troops arrived in Paris in 1940, Marcoussis and Alice moved to Cusset near Vichy. He died there on 22 October 1941  Related Paintings of louis marcoussis :. | The hammock | The Return of Neptune | Charles-Pierre Pecoul,Contractor of Royal Buildings,Father-in-Law of the Artist (mk05) | Les Regates | Portrait of Charles Grey, 2nd Earl Grey |
Related Artists:
Alessandro Filipepe called botticelli
Florence ca 1445-1510
Anders Montan
(1845 -1917 ) - Painter
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.